Söndagen tillbringade jag och Savona ute i skogarna på Värmdölandet tillsammans med shiborna My, Kurre och deras ägare Linda. Tanken var att My och Kurre skulle få pröva att viltspåra.

Jag och Linda begav oss ut i skogen med hundarna för att lägga spår. Hundarna satt snällt och väntade men Savona var taggad och tyckte att det tog lång tid, hon visste vad som var på gång och ville gärna börja på en gång…

När vi skulle lägga spåren fick Linda gå först och dra rådjursskanken och sätta upp markeringarna och jag gick efter med blodet. Samarbetet var det inget fel på men vi var nog lite för okoncentrerade, markerade lite dåligt och la lite för långa spår till nybörjarna. När vi la det första spåret glömde jag bort att använda RunKeepern men kom ihåg det på de sista två spåren.

Efter spårläggandet tog vi en promenad ner till sjön så hundarna fick bada, dricka lite vatten och vi fick lite kaffe! Det var en riktigt varm dag men också många myggor vilket gjorde att långärmat var ett måste varför svetten rann ganska fint efter spårläggandet…

Väl tillbaka vid startplatsen så fick Kurre börja med spår nummer ett. Linda har inte haft Kurre så länge och han har några år på nacken så om han hade spårat tidigare visste vi inte. Linda presenterade spåret och Kurre analyserade noggrant den första blodsdroppen och verkade fundera om det var tanken att han skulle stå där men så började han sakta att arbeta sig framåt med stor noggrannhet. Det syntes även på honom att han började tycka att det blev jobbigt att koncentrera sig efter ett tag men tog sig hela vägen fram till skanken och blev väldigt förtjust i den, kanske lite för förtjust men lämnade tillbaka rådjursklöven lite motvilligt. Att han inte hade viltspårat tidigare i sitt liv känns det som att vi kan vara säkra på med tanke på hans sätt i spåret.

Sedan var det dags för lilla My som heller aldrig spårat tidigare och som bara är ett år. Linda presenterade spåret och även hon analyserade blodsdroppen noggrant innan hon sakta började arbeta sig framåt. Mitt i spåret dök en skalbagge upp som fångade My’s intresse vilket gjorde att hon tappade koncentrationen och när hon sedan började igen var det inte lika självklart och det var nu som det visade sig att vare sig jag, Linda eller RunKeepern kunde hjälpa oss att hitta fram till skanken så det var bara att erkänna oss besegrade. My fick avsluta sitt spårande då hon verkade väldigt trött och vi hämtade Savona som fick göra ett försök och ja hon hittade framtrots att vi nu sprungit fram och tillbaka över delar av spåret.. Kände mig riktigt stolt över min duktiga tjej!

Som en liten reminder till mig och alla andra förvirrade spårläggare… börja med ett kort spår första gången (inte över 150 meter snarare max 75 meter), sätt upp många markeringar (inte bara tre stycken på hela spåret när det är en ny hund), koncentrera dig när du lägger spåret på vart du går och hur det ser ut! och sist men inte minst dubbelkolla att den app du tänker använda faktiskt fortfarande fungerar som den gjorde innan du uppdaterade. Kan lugnt säga att RunKeepern nu åker ut efter senaste uppdateringen då det inte längre kommer upp någon markering på den ”gamla” kartan vart man befinner sig i förhållande till spåret, helt värdelöst!

Så hade vi spår nummer tre kvar som var tänkt att Savona skulle ta men vi bestämde att My skulle få en chans till men med Savona följandes med lite längre bak. Denna gång hade My ett annat tempo redan från början och nog kändes det lite som att en polett trillat ned. Det hade det säkert även gjort för Kurre som blev lämnad kvar med väskorna vilket han inte uppskattade utan skrek till. Då vi båda trodde att han råkat ut för något så sprang Linda tillbaka och hämtade honom medan jag väntade med Savona och My i spåret som båda ville fortsätta framåt. Kurre kom med en väldig fart med Linda efter i kopplet och sedan fortsatte spårandet med alla tre vilket faktiskt var riktigt roligt att se. Det kändes faktiskt som att de alla tre hjälptes åt och alla tre ville säkert vara först fram till målet. En viss oro hade jag känt att de skulle kunnat uppstå irritation mellan hundarna men nej de höll sams hela vägen. Savona var den som först kom fram till skanken då Kurre och My hade lite svårt i de vinklar som var även om det inte var något bloduppehåll i spåret. När Savona hade markerat rådjursklöven lät vi My få gå fram och nosa på den vilket hon uppskattade väldigt mycket. Linda kommer behöva ha med sig riktigt gott godis ut i spåren i fortsättningen

Efter spårövningarna tog vi oss hem till Linda med tre trötta hundar och två lika trötta mattar… Kurre ville gå in och vila medan vi andra satt kvar ute.

Shiban My vill ha godis

My och Savona i ett försök att få de båda på bild samtidigt vilket inte låg på deras priolista…